Tobias Pflüger i Junge Welt, 18 dec 2004

Varför vill EU:s stats- och regeringschefer att Turkiet ska bli medlem i EU? Skälen nämns i EU-kommissionens rekommendationer att inleda inträdesförhandlingar
med Turkiet. Där sägs under ”Geopolitisk dimension” öppet: ”Turkiet är ett strategiskt viktigt land… Turkiets medlemskap skulle hjälpa EU att bättre kunna trygga
elförsörjningledarna… När det gäller Centralasien skulle Turkiet kunna hjälpa till att kanalisera EU:s politiska inflytande i denna region…Turkiet skulle kunna spela en viktig roll för att en utvidgad Europeisk Union skulle kunna trygga sin energiförsörjning eftersom jordens energirikaste regioner ligger inpå Turkiets gränser. Ett turkiskt medlemskap skulle kunna bidra till att garantera tillgången till dessa resurser och deras säkra överföring till EU:s inre marknad.”
Av central betydelse för EU är även Turkiets militära potential. ”Tack vare dess höga militärutgifter och stora stridskrafter förmår Turkiet att ge ett betydande bidrag
till EU:s säkerhet och försvar.”
Många människor i Turkiet, i synnerhet i de kurdiska områdena, hyser mycket stora förväntningar till de begynnande förhandlingarna om medlemskap och landets senare EU-medlemskap. De tror att deras situation avsevärt kan förbättras. Vänsterkrafter i Istanbul däremot fruktar något annat. Den nyliberala politiken hos EU och dess storföretag möter i Turkiet mycket svaga, av staten på många sätt motarbetade fackliga strukturer och en usel arbetslagstiftning, ett ”paradis” för
nyliberal politik. Mänskliga rättigheter är därvidlag av andrahandsbetydelse.
Den Europeiska Unionen vill ha Turkiet med eftersom det kan påskynda medlemsländernas dominerande nyliberala och nyimperiala politik. Den franska
socialdemokraten Michel Rocard sammanfattade detta i Europaparlamentetes utrikesutskott med orden: ”Låt oss inte tala så mycket om mänskliga rättigheter, låt oss
tala om vad det handlar om- om geopolitik.”
Och även EU-kommissionären Günter Verheugen talar klarspråk: ”Turkiets medlemskap skulle göra Europa- vare sig Europa vill eller inte- till en första rangens
aktör i världspolitiken. Fram till dess borde vi vara i stånd att utveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik värd namnet.”
Från och med nu bör vi vara mer uppmärksamma på vad den turkiska regeringen och EU-staterna gör. Leveransen av 350 tanks till Ankara är ett tecken på allt detta som nu kommer att ske.
Tobias Pflüger i Junge Welt, 18 dec 2004
(lätt förkortad)
T.P. är styrelseledamot hos IMI, Informationsställe för militarisering i Tübingen, Tyskland, och partipolitisk obunden ledamot av Europaparlamentet.

http://www.riktpunkt.se/rp_2005/nr_1_05/05_01_15.htm